På Djurgården intill Beckholmen och Oaxens krog ligger Nya Djurgårdsvarvet, en miljö som både har en lång historia och en mycket nyare berättelse. En berättelse om goda viljor, omvårdnad och prestigelöshet.
Området, som tillhör Kungliga Djurgårdens Förvaltning, innehåller idag runt åtta olika marinanknutna verksamheter. Ägaren, Kungliga Djurgårdens förvaltning (KDF) har sedan 1809 som huvuduppgift att förvalta Konungens enskilda dispositionsrätt till Djurgården och den kungliga dispositionsrätten till Haga. I uppgiften ingår att värna det historiska kulturlandskapet, vårda den befintliga naturen och anpassa området till en stimulerande fritids- och rekreationsmiljö samt att se till framtida behov. KDF är självfinansierad. Intäkterna ska återanvändas till att förbättra och försköna Djurgården. Verksamheten är indelad i fyra ansvarsområden: parkförvaltning, naturvård,evenemang och fastighetsförvaltning. Fastighetsavdelningen förvaltar, vårdar och underhåller byggnader och anläggningar på norra och södra Djurgården samt Fjäderholmarna. De flesta byggnader är klassade som kulturhistoriskt värdefulla och underhålls därför så långt som möjligt med traditionella material och arbetsmetoder.
Ruinen på Djurgården
På den här platsen har det länge bedrivits marin verksamhet. Det som hette Stockholms Slupvarv höll till här mellan 1868 och 1968, alltså i hundra år. Men sedan förföll platsen till vad som närmast kan beskrivas som en ruin. Byggnaderna var i ett erbarmligt skick och dåvarande ägaren hade tankar om att riva alltihop och bygga bostäder i stället. Claes Lindgren, som är byggnadschef på KDF och som tillsammans med chefen för KDF Gunnar Haeger stöttat och stimulerat de inblandade i projektet till att i sämja fullfölja ett bitvis komplicerat projekt, berättar:
- Det fanns flera goda krafter som samverkade till att det inte blev så. Det fanns en stark opinion i grannskapet mot att bygga bostäder och Stadsmuseet ville också värna om varvet och dess historia. Stockholms stad avstyrkte också bostadsplanerna. 2004 kunde KDF förvärva området via en bytesaffär, berättar Claes Lindgren.
Varvet reser sig ur askan
Man lät sedan flera arkitekter utforma förslag på hur området skulle kunna bli. Hans Färemo, platschef och samordningsansvarig för projektet berättar att man sedan gick vidare med en annan arkitekt för att genomföra projektet, som i mångt och mycket utgick ifrån en av de tidigare arkitekternas förslag. Men det fanns mycket att innan man kunde börja bygga.
- Innan vi kunde komma igång var en marksanering oundviklig. Det fanns bly, kvicksilver och arsenik i marken efter alla år av sjöfartsanvändning. Ytbehandling av båtar, rester av navigationsutrustning och annat hade kontaminerat marken. Under en period utgjorde platsen också stenkolupplag, säger Hans Färemo.
Svår skorsten att återskapa Det första uppdraget var att plocka ner den höga industriskorstenen sten för sten för att sedan återskapa den. - Den var svår då den är konisk i formen och det fattades en del stenar. Vi kunde beställa nya radialstenar ifrån Bältabo tegelbruk som ligger i Hedemora, berättar Knut Åkesson som är projektledare för projektet.
Den byggnad man inledde med var sedan Varvskontoret, vilket innebar att det mesta byggdes nytt. Det var mest gavlarna som var de ursprungliga och skorstensstocken. Men då man byggde med traditionella metoder samt försökte bevara det ursprungliga utseendet så långt det gick ser byggnaden genuin ut idag.
- Vi använde kalkbruk, kalkfogar precis som ursprungligen. Och valde nyans noga. Vi blev tvungna att göra en ny golvkonstruktion och där kunde vi använda oss av återvunnet tegel. Hela projektet använder sig av traditionella material. Exempelvis använde vi linoljefärg, berättar Knut Åkesson.
- Vi letade länge för att finna järnskruvar med skruvskallar som liknar klockspik, fyller Hans Färemo i.
- Vi ville få tag i en plåt som tillät att bemålning med oljefärg. Till slut fann vi en tillverkare i Finland som hade en plan plåt som kunde avfettas för att sedan bemålas. Den var plan, så för att få till sinuskorrugeringen fick vi skicka den på krökning till Malung, berättar Knut Åkesson.
Den goda viljan
Claes, Hans och Knut är alla överens om att projektet gått väldigt bra. - Det har funnits en unik förmåga att lyssna i projektet. En prestigelöshet, menar Hans Färemo.
Nya Djurgårdsvarvet har också fått en ny lång kaj med en ”ljugarbänk” längs. Det är också tänkt att varvet ska vara öppet så att folk ska kunna passera här och kanske även ta en lunch eller en kopp kaffe i caféet Tackel & Tåg och som också säljer båttillbehör. En verksamhet som vill hålla till här måste ha marin anknytning är det sagt. Det ska vara en levande marin miljö här. Och träbåtar. Berättelsen om det här projektet kunde ha blivit hur lång som helst.
Det finns en stark tillhörighetskänsla i området, det står klart. Det som också står klart är att om goda viljor finns kan man åstadkomma storverk. I detta fall att få ett varvsområde att återuppstå ur sin egen aska. Vem visste att Fågel Fenix faktiskt var en sjöfågel?
